Klockan är 17.55, ett av de värsta regnen som jag upplevt börjar avta utanför. Jag hör de svenska fansen sjunga och bredvid mig kommer en matchmaskot upp och försiktigt tar min hand. Tittar höger, där kommer det engelska laget och ställer upp bredvid. Är sådär hypeade bara engelsmän kan vara. Jag tittar framåt ut genom tunneln och hör Fifas låt dra igång utanför. Det är dags, vänder mig om skriker något i form av ”kom igen nu killar!” och går ut mot planen mot första matchen i U-21 EM slutspelet.

Efter motgång kommer medgång

Men innan jag tar er igenom sommarens äventyr nere i Polen backar vi bandet ett år och tre månader, närmare bestämt den 10 april 2016.
En hårt vattnad konstgräsplan. I början på den andra halvleken kommer ett inspel från min vänstersida som blir överlång och min back ska nicka hem den till mig. Han får en liten felträff och bollen går mot mål. Jag halkar till i min sidledsförflyttning och mitt högra ben viker sig under mig i en väldigt konstig vinkel. Knak säger det och domen blev avslitet korsband och uttänjt inre ledband i knät. Tredje omgången in i min första allsvenska säsong, med ett OS slutspel i Brasilien och andra halvan av EM kvalet kvar att spela.

En lång resa väntade framför mig. Månaderna gick, träningspassen löste av varandra och tog hela tiden små små steg i rätt riktning. I oktober senare på året hade vi i landslaget lyckats få till en direkt avgörande match om en biljett till sommarens EM slutspel hemma mot Kroatien nere i Trelleborg. Jag och Kerim, som också skadat korsbandet, blev bjudna dit för att förhoppningsvis få fira med killarna i laget. Alternativt att få säga adjö till ett gäng fina grabbar som spelat tillsammans under nästan två års tid. Det skulle visa sig att detta inte blev sista gången vi sågs. När domaren satte pipan i munnen stod det 4-2 på tavlan och EM var klart. En hyfsad morot i den fortsatta vägen tillbaka.

Vägen tillbaka

Jag jobbade under hela min väg tillbaka med en målbild om att få vara med i Polen. Varje gång jag gick till en träning använde jag det som motivation för att kunna krama ut max av varje träning. De skulle fråga mig ” vad har du gjort under din rehab egentligen?”.
Vi snabbspolar till den 17 april 2017. Jag gör min efterlängtade comeback i J-södra mot Kalmar borta, dryga månaden kvar tills truppen skulle tas ut.
Den 27 maj kl.11.00 tas truppen ut och jag ser mitt namn vara med som en av tre målvakter.
Fullständig lycka och stolthet över att få den chansen och över mitt arbete. Alla timmar i gymmet kändes verkligen som de gjort sitt.

Sjätte juni samlades vi nere i Helsingborg för ett pre-camp som det så fint på engelska heter. Där nere väntade fyra dagars träning och en match mot Danmark i genrepet.
Det var kul att träffa alla igen, första gången jag tränade med dem sedan skadan. Man märkte direkt att det var något annat än en vanlig samling med landslaget. Första träningen hade de bjudit in barn och ungdomar att titta på och det var väldigt mycket media där för att bevaka. Vi red lite på den framgångsvågen som 92na hade skapat när de gick och vann hela turneringen två år tidigare.

Dagarna i Helsingborg bestod av träning, mycket teori om hur vi skulle spela, mycket media och förbereda med greenscreen för tv mm. Kanske ovanligt, då det annars burkar vara väldigt mycket fritid på samlingarna mellan träningarna men det fanns en hel del förberedelser att göra innan vi skulle åka.

Sista genrepet

Den 10 juni var det dags för genrep mot Danmark och träningsveckan hade gått bra. Jag fick chansen att starta matchen med vad som verkade vara en tänkt startelva en vecka senare mot England. 0-0 i paus och vi roterade hela elvan så att alla skulle få känna på lite minuter. Danskarna vann tillslut med 2-0 och efter matchen fick man åka hem om man ville, så efter den mixade zonen åkte jag hem tillsammans med Pappa och Tess till Falkenberg för ett och ett halvt dygns break innan det var dags att åka till Polen. Skönt med lite vila då det vart intensiva dagar nere i Helsingborg.

In i hetluften

12 juni samlades vi nere i Malmö för att ta flyget ner till Polen. Gick ombord och vips var vi nere. Åkte direkt till träningsanläggningen och nu kände man på riktigt att det var igång. Kom fram till hotellet och våran kock (som ska ha all kredd han kan få) hade gjort en riktigt god middag. Vi käkade och gick upp till rummet. Bodde med Jocke som hade med sig hans PS4 så visst blev det även en del intensiva Fifa-matcher innan vi loggade ut för första gången där nere.

Två till dagar i Lublin innan vi satte oss på bussen och åkte till staden där vi skulle spela första matchen, Kielce. Dagen innan match besökte vi arenan där vi skulle spela. Ifall du tror du spelat på en riktigt bra fotbollsplan så dubblar du det med 10 så har du mattan som var på den arenan. Felpass var inte direkt något man kunde beskylla planen för. Självklart började en viss anspänning komma ju närmare matchen vi kom och du känner att det är något speciellt när du vaknar och det vankas EM premiär.

Tillbaka till spelargången och line-up inne på arenan igen. Att stå där och sjunga med i nationalsången tillsammans med alla andra svenskar inne på arenan och med sin familj på läktaren är det absolut största man kan göra.
Matchen slutade 0-0 och vi hade börjat på ett helt ok sätt.
Tillbaka till Lublin där vi tre dagar senare skulle möta värdnationen Polen. De var piskade att vinna i och med att de förlorat sin första.
Dagen innan matchen i den mixade zonen fick jag frågan om min skada och vägen tillbaka. Hur jag hade kunnat komma tillbaka och slagit mig in i den svenska truppen och sen startelvan på så kort tid som knappa två månader och ”vad jag hade gjort under min rehab egentligen”. Svarade, log för mig själv och gick och satte mig på bussen hem tillbaka till hotellet.

Matchdag 2

19 juni, matchdag. Lite innan vi skulle sätta oss på bussen till arenan började det låta ordentligt utanför spelarhotellet. En långt tåg med svenska fans samlades utanför och hela torget och gatan utanför färgades gult, otroligt mäktigt. 20.00 var det avspark mot Polen. Vi hade pratat om att det skulle bli tryck och att det förmodligen skulle komma ut fulla av energi framburna av sina fans första tjugo minuterna. Jag vet inte vad som hände riktigt, men vi blev ordentligt överkörda i början och det tog inte mer än fem minuter innan de tagit ledningen. Vår dåliga start höll i sig och de fortsatte trycka på och skapade chans på chans. Men vi redde ut det och växte in i matchen, lyckades kvittera och även ta ledningen innan paus.

Vi hade gett oss själva en bra sits inför andra. Andra halvlek kontrollerade vi bra fram till den 70’ minuten då de började chansa mer och mer, samtidigt som vi kröp hem för att försvara ledningen. De sista 20 minuterna är långa, riktigt långa. De får en hel del bra lägen, men vi står emot. Precis när det känns som vi har tagit udden ur deras forcering, dimper bollen ner i straffområdet. Deras kille går ner och domaren dömer straff. 2-2 och det kändes oerhört tungt att kliva av planen den kvällen. Några minuter ifrån ett guldläge inför sista omgången till att inte ha det i egna händer längre. Tungt men upp på hästen igen och göra det bästa av det. Vi skulle slå Slovakien sista matchen så var det bara, jag ville verkligen inte hem.

Allt eller inget

Matchen mot Slovakien var tuff. Att vara iväg så länge med träningar och matcher som avlöser varandra och sen också en tuff smäll mot Polen några dagar tidigare. Jag vet inte vad det var men vi var inte riktigt där och lyckades ge dem en match. Nu skall sägas att det är nog det bästa landslaget jag nånsin mött. Nio av deras spelare hade representerat deras A- lag och fyra av dem startade VM kvalet med A-laget två månader senare, så det kan vart så att de helt enkelt var för bra just där och då för oss men 3-0 slutade matchen och EM var över för våran del.

En otrolig tomhet när man satt på bussen tillbaka till hotellet. Helt slut i kropp och knopp, arg, ledsen, besviken, stolt över vad man fått vara med om. Ja, känslorna var många men det är det jag tycker är det fina med fotboll, det berör och väcker känslor jämt. När man blickar tillbaka på det såhär i efterhand finns det självklar saker man önskar hade gått annorlunda, men annars är det bara en stolthet och glädje över att få ha upplevt och äran att representera sitt land i ett mästerskap.

– Anton Cajtoft

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *